Claes Krantz skriver i sin bok Människor i Sommarstad att Bertha hade ett vekt, behagligt utseende och att hon i alla avseenden var "världens snällaste människa". Hon log helst men hade också lätt för att gråta.

Någon gång i närheten efter moderns död bestämde sig Bertha och systern Alida för att flytta åter till fädernegården i Marstrand. Ett problem var att Alida hade gift sig och att hennes man, som naturligtvis följde med, blev ett plågoris för de båda.

Man lyckades lösa problemet genom att Alida betalade underhåll till mannen för att han skulle hålla sig borta från Marstand. Det fungerade fram till Alidas död. Men, efter begravningen, var han åter där och tyranniserade Bertha. Den lyckliga upplösningen blev att en gamal friare till Bertha - Olivus Olán, tog mod till sig och fick "Ja" . Wester försvann ur det Olberska perspektivet.

Hela historien berättas i ovannämnda bok av Claes Krantz. Där berättas om Wester och om hur rektorskan Widell lyckas övertyga Olivus om frieriet till Bertha.